Fairytale gone bad

Jag kan bara utgå från mig själv, uttrycka vad jag tycker tänker och känner. Så det här är inte någon snyfthistoria. är inte ute efter att någon ska tycka synd om mig.

Men konstigt vore det väl om jag inte var ledsen för att det blivit som det blivit?

Jag trodde jag hade hittat mina drömmars man. Kanske är jag som skenade iväg i fantasin för mycket och romantiserade något som från början var dömt till att inte fungera..

Jag har ofta undrat vart faan det gick fel nånstans..? Tror dock inte någon av oss vet det, eller så vill vi inte erkänna det utan skylla på varandra istället.

Jag ville ha dig nu som jag hade dig förut.
Det fanns en gång jag verkligen trodde att vi var oslagbara, Vi två mot världen och det skulle inte finnas något som skulle kunna krossa oss. Så länge jag hade dig vid min sida skulle allt bli bra.
Ingen har fått mig att känna mig så trygg som du. Även om den känslan har försvunnit för längesen. Och det är vad som gör så ont!! Jag har likt en pundare jagat för att få tillbaks den känslan. Kämpat, nekat till att se allt som är, bara för att få ha dig vid min sida igen som det en gång var!

Nu kan jag knappt äta eller sova för att jag känner mig ensam och otrygg.. vet inte vad jag ska tro på, vet inte vad jag ska ta mig till, vad som är rätt och fel. Jag tvivlar på mig själv.
För oavsett vad du tror, så funderar jag på
 
Är det jag som har ändrats? Vad gör jag för fel? Vad hade jag kunnat göra annorlunda och vad kan jag ändra på nu?

Du kan så vackert sätta ord till alltihop när vi är två
Du har ett sätt att bara glömma, när problemen tränger på
Ett sätt att gömma mig för stormen, när Du vill och när Du kan
Ett sätt att glömma mig i regnet; som om "lilla jag" försvann

Allt som jag valt bort

Glöm bort dig själv för att nå det du vill ha är det så man ska göra? allt handlar ju hela jävla tiden om prioriteringar och att välja rätt..
ska jag välja mellan den jag vill ha eller den som kan ge mig det jag vill ha?

Hur kan det vara så olika? Hur kan jag åtrå och älska någon som egentligen är allt som jag valt bort?
Och bara vilja spy på han som kan ge mig allt som jag vill ha?

Det känns som att jag får förhandla med kärleken.
Antingen glömmer jag bort mig själv eller så struntar jag i mig själv. typ.

Eller så shiter jag helt enkelt i alltihop och får ändå inte det jag vill ha.

Kärlek är för dummies

Kärlek excisterar bara i sagorna precis som Drakar och lyckliga slut..

Det krävs en riktigt dum, machokistisk, självdestruktiv brudjävel till att vägra inse det.
Hon blottar sitt innersta, i hopp om att han ska bry sig.
Hans lögner lever hon på i flera dagar, till och med veckor. Tills han slänger sanningen rätt i ansiktet på henne. Bara för att han faktiskt inte bryr sig för fem öre och för att han vet att han egentligen inte ens behöver smeka henne med lögner, han vet ändå vart han har henne. Så varför gör han då så? Varför för han henne bakom ljuset och in i fantasins dimma?
Det klarar hon ju egentligen så bra själv..

There's really no way to reach me..

Jag orkar inte..
Jag känner mig tom, ensam och förbannat övergiven.
Men hade nog inte orkat med något sällskap just nu heller..
Jag vet inte vad jag ska säga.
Hur blir jag hel igen efter att du haft sönder mig..?

"En gång i tiden var du min, men nu är du bara en dröm
Jag ser oss ibland i vårt sagoland, där vi ses och umgås en stund
men jag vaknar upp i min ensamhet i vårt så kallade rum
Vill bara somna om och vakna upp i min dröm.."
Medina - Sagoland

Visst faan Glad alla hjärtansdag till er alla <3
hoppas ni har en superdupig mysig dag!

This is for all the lovers out there..
Norah Jones - Come away with me

Till er andra..
Billie Myers - Kiss the rain

-pumsemumsan- Leave me alone, I'm lonely!