Jag älskar dig om du..

*inte pratar med dina gamla ragg trots att ni utvecklat en vänskap sedan många år tillbaks..
*Om du bara ser åt mitt håll och är lyhörd för det jag säger mellan raderna.
* bla bla bla.. mina villkor..
På facebook cirkulerar just nu en status:

Livsfarliga ord som kvinnor använder

1. BRA: för att avsluta en diskussion där kvinnor VET dom har rätt och du borde vara tyst.
2. INGENTING: betyder NÅGONTING och nu ska du passa dig!
3. GÖR SÅ: är en varning, inget godkännande!!
4. SKIT SAMMA: kvinnans sätt att be dig dra åt h*e........
5. HELT OK: hon vill tänka noga och länge innan hon bestämmer HUR och NÄR du KOMMER ATT få betala för ditt misstag..

Hur kan det komma sig att det ska vara så svårt att bara säga vad man tycker och tänker i en relation? bör inte ärlighet och ömsesidig respekt finnas när man blir två? Och därmed oxå våga säga till om något inte känns bra, istället för att lägga upp det så det automatiskt blir missförstånd och upplagt för tjaffs?

Varför ska man behöva kompromissa med kärleken?

Why fix something that's not broken?

Kombo eller sambo?
Är det den stora frågan?

Finns det inget mellanting?
Måste man räknas som ett par för att man idag kan uppföra sig, iofs älska en del, och befinner sig under samma tak?
För nej, vänner var det längesen vi var så Kombo funkar inte, Men vi är inte ett par så vi är inte heller Sambo.
Det är det bästa av den sämsta situationen. På gott och ont. Men jag står här och tänker finnas där, resten tar vi som det kommer. Men det är en sak mellan oss två.

Varför måste folk alltid ha en stämpel på vad man har för "civilstatus"? Tror ni fortfarande att min singelhet (haha nytt ord) ska smitta er? Måste ni som är i ett förhållande bli så jävla obekväma bara för att jag inte kastar mig in i ett förhållande?
Rena sandlåda-mentalitet där man inte kan umgås 3 utan måste vara ett jämt antal. helst jämt könsfördelat med. VA FAN?

Oj, vad fel det blev..

Jag sitter och funderar på hur jag egentligen ska göra, vad som är "rätt" och "fel" i förhållande till min sons pappa, nu menar jag inte att vi är ett par så ni förstår det.

Vi var ju och tog foton här nere på Velins den 14e Februari. Det blev jättefina kort, inga som var kärleksfulla oss emellan, utan det är våran son som är i Centrum, idag hämtade jag ju ut korten och la upp dom i ett eget album på facebook. Var det fel av mig?
Hans tjej blev tydligen upprörd för detta och de har nu gjort slut..
Det var ju inte det som var min mening med att lägga upp bilderna :O

Hursom så funderar jag som sagt på detta (inte fotoincidenten utan i det stora hela)
Är det fel att göra sådana saker ihop med hans pappa? att vi pratar med varann och kan umgås som två vuxna och fungera som föräldrar?
Hans tjej har haft jättesvårt för det, o jag vet att en kille jag dejtat tidigare oxå tycker det är fel.
Trots att jag nog kan säga att både jag o Krille är rörande överens om att vi aldrig mer kommer att hända.
Ska man inte kunna umgås som två föräldrar bara för att man gått isär?
För jag vill ju att vi ska kunna bete oss som två föräldrar trots att vi inte längre är ett par.

Jag kan förstå på ett sätt om man som partner till någon som har barn med en annan, tycker det är jobbigt, för de som har barn ihop delar något tillsammans som inte går att jämföra.
Men då kan man väl ändå välja att gå därifrån om man inte klarar det?
Dessutom ska man väl aldrig jämföra förhållanden?
Jag skulle aldrig fråga min pojkvän om han älskade sitt ex mer än mig, speciellt inte om de har barn tillsammans, för i en normal relation är det något man gör med den man känner att man vill ha barn med, givetvis finns de dom som har barn för att det "bara blev så" osv.

Och jag funderar på om jag nånsin kommer hitta en kille som kan acceptera att jag pratar med min sons pappa, o även låter han komma hit för att hälsa på. Det skulle väl kanske se lite annorlunda ut om jag har pojkvän, men jag kommer ju aldrig sätta min familj åt sidan för en annan kille, och det verkar ju uppenbart svårt för andra att acceptera det?

Jag skulle verkligen vilja veta hur ni tänker, någon som är tillsammans med någon som har barn med någon annan, hur tänker ni? och ni som har barn men gått skiljda vägar, har ni oxå varit i denna situationen?