igår berättade jag om kampanjen
vart femte barn.
Det är en kampanj som kommer pågå hela den här veckan.
Jag är så även ganska aktiv i en grupp på Facebook som heter
Vuxna Maskrosbarn.
Det är mycket jag har fått bearbeta och fortfarande kämpar med. Allt för
att bli en bättre mamma till min son. Vill bryta mönstret, vill inte lära honom att mitt dysfunktionella beteende är normalt.
Jag vill lära min son att
det är okej att vara
svag, ledsen och rädd.
Jag vill lära honom att det
varken är mitt eller hans fel att
hans pappa inte alltid finns där.
Jag vet att jag har en lång bit kvar att gå, jag märker ständigt hur jag om och om igen faller ner i ett medberoendes beteende.
Det sjukaste av allt är att när jag var yngre, var det
svart eller vitt,
antingen hade jag glömt bort migsjälv helt och hållet eller så hade jag hatat missbrukaren över allt annat.
Nu är det en
jävla gråzon, jag avskyr honom, men vill finnas där, vill ta vara på de korta fina stunderna, vill tro men litar inte ett dugg på allt det där som ska låta så himla bra. Så vad ska jag göra när jag inte lyckas få nån balans i det hela?
Jag vill så även kunna vara en förebild, dels för min son, men även för de barn som växer upp i ångest, fylla och bråk. Jag önskar jag kunde rädda dem allihop, visa dem hur en familj ska vara!
Att det finns underbara vuxna som
går att lita på, som finns där,
alltid, utan att få betalt.
-Pumsemumsan-