igår berättade jag om kampanjen vart femte barn.
Det är en kampanj som kommer pågå hela den här veckan.
Jag är så även ganska aktiv i en grupp på Facebook som heter Vuxna Maskrosbarn.
Det är mycket jag har fått bearbeta och fortfarande kämpar med. Allt för att bli en bättre mamma till min son. Vill bryta mönstret, vill inte lära honom att mitt dysfunktionella beteende är normalt.
Jag vill lära min son att det är okej att vara svag, ledsen och rädd.
Jag vill lära honom att det varken är mitt eller hans fel att hans pappa inte alltid finns där.
Jag vet att jag har en lång bit kvar att gå, jag märker ständigt hur jag om och om igen faller ner i ett medberoendes beteende.
Det sjukaste av allt är att när jag var yngre, var det svart eller vitt,
antingen hade jag glömt bort migsjälv helt och hållet eller så hade jag hatat missbrukaren över allt annat.
Nu är det en jävla gråzon, jag avskyr honom, men vill finnas där, vill ta vara på de korta fina stunderna, vill tro men litar inte ett dugg på allt det där som ska låta så himla bra. Så vad ska jag göra när jag inte lyckas få nån balans i det hela?
Jag vill så även kunna vara en förebild, dels för min son, men även för de barn som växer upp i ångest, fylla och bråk. Jag önskar jag kunde rädda dem allihop, visa dem hur en familj ska vara!
Att det finns underbara vuxna som går att lita på, som finns där, alltid, utan att få betalt.
-Pumsemumsan-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar