Jag kan bara utgå från mig själv, uttrycka vad jag tycker tänker och känner. Så det här är inte någon snyfthistoria. är inte ute efter att någon ska tycka synd om mig.
Men konstigt vore det väl om jag inte var ledsen för att det blivit som det blivit?
Jag trodde jag hade hittat mina drömmars man. Kanske är jag som skenade iväg i fantasin för mycket och romantiserade något som från början var dömt till att inte fungera..
Jag har ofta undrat vart faan det gick fel nånstans..? Tror dock inte någon av oss vet det, eller så vill vi inte erkänna det utan skylla på varandra istället.
Jag ville ha dig nu som jag hade dig förut.
Det fanns en gång jag verkligen trodde att vi var oslagbara, Vi två mot världen och det skulle inte finnas något som skulle kunna krossa oss. Så länge jag hade dig vid min sida skulle allt bli bra.
Ingen har fått mig att känna mig så trygg som du. Även om den känslan har försvunnit för längesen. Och det är vad som gör så ont!! Jag har likt en pundare jagat för att få tillbaks den känslan. Kämpat, nekat till att se allt som är, bara för att få ha dig vid min sida igen som det en gång var!
Nu kan jag knappt äta eller sova för att jag känner mig ensam och otrygg.. vet inte vad jag ska tro på, vet inte vad jag ska ta mig till, vad som är rätt och fel. Jag tvivlar på mig själv.
För oavsett vad du tror, så funderar jag på
Är det jag som har ändrats? Vad gör jag för fel? Vad hade jag kunnat göra annorlunda och vad kan jag ändra på nu?
Du kan så vackert sätta ord till alltihop när vi är två
Du har ett sätt att bara glömma, när problemen tränger på
Ett sätt att gömma mig för stormen, när Du vill och när Du kan
Ett sätt att glömma mig i regnet; som om "lilla jag" försvann
1 kommentar:
Du ska inte ändra på dig för någon annans skull alls. Du är underbar som du är och kan inte han eller någon annan se dig för den du är, och SOM du är så förtjänar inte dom dig heller.
Så är det <3
Skicka en kommentar