Jag tror alla gånger att ett barn behöver en stadig manlig förebild och en stabil kvinnlig. Minst iaf.
Sen hur familjer ser ut, tror jag inte spelar någon roll, men jag tror ändå att man behöver en balans, då det faktiskt är skillnad på kvinna och man på så jävla många olika sätt. Och även om det finns feminina män och manliga kvinnor, så är det fortfarande skillnad på oss generellt sätt. Det är ju till och med vetenskapligt bevisat att kvinnor har starkare psyke och högre smärtgräns än män och män är generellt.. starkare fysiskt eller nått.
Meen jag har ju svårt för att tro att kvinnor kan älska mer, och bry sig mer än män.(oavsett vad det handlar om) tänk om mannen generellt sätt faktiskt la lika mycket känslor i att bry sig om sitt barn än om bilen eller kvinnan la lika mycket omsorg om sitt barn som hon gör på sin kropp?
Sunt förnuft och självklarhet är ju tyvärr inget man kan ta för givet!
När jag blev gravid var jag så förbannat jävla lycklig!
(och ja jag erkänner jag hade sjukt svårt för att sluta röka =$ det gick stundtals, men oftast åt helvete då jag var superstressad över min situation (det är ingen bortförklaring I know!!) dessutom hade jag sjuk jävla ångest för varje bloss jag tog)
Den ångesten jag fick, kan jag inte fatta inte finns hos andra mammor, som knarkar och super som as under hela gravidititen och inte ens försöker rätta till sig, låt bli att skaffa unge än att faktiskt skada den dååå!!
Jag vet ett par i göteborg, som har fått ett barn som nu är 5 månader, de springer runt i centrum och lever sitt gamla vanliga pundarliv och röker heroin, enda skillnaden är barnvagnen de har med sig. Varför gör man så? Varför vill man ge ett barn ett liv i misär från start? Inte ens försöka ge det ett drägligt liv?
Och de som väljer bort sina barn för allt annat som kommer före? Nya killar/tjejer, fester YOU NAME IT
Jag vet inte, jag kanske är störd eller så, men vill man inte alltid välja sitt barn före allt annat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar