Min tanke och känsla var direkt att givetvis visar jag mitt stöd! det är ju inget att tveka på!
MEN tydligen är det inte så självklart som man tror.. tydligen går det så långt att vi faktiskt har över 100.000 barn som ringer till BRIS i ett rop på hjälp.. tydligen är det så stort att man måste göra en kampanj för att se till att folk tar ställning, att man ser till att barnen faktiskt syns!
Jag frågar nu den som vet.. hur känns det att se sig själv i spegeln när man vet om att ett barn far illa och man, som vuxen inte väljer att göra någonting åt det?
Jag har fortfarande i bakhuvudet alla som inte vågade ta ställning mot min egen mamma, mot killen som sexskämtade om min son och som "alla visste är pedofil" där man får höra att han ska ha gett sig på sina brukare som är 12 år sexuellt och ändå, i skrivande stund.. jobbar han kvar hos dem..? varför tar ingen detta på allvar?
Jag får ont i magen när jag läser på UNICEF's kampanj och minns den fysiska och psykiska misshandeln hos min fosterfamilj.. jag tänker på de andra barnen som fick stanna kvar och som inte hade någon annan att ty sig till.. Jag minns hur socialtjänsten trodde på min fosterfamilj när de sa att jag bara var ett problembarn som de satt gränser för.. vad deras "gränser" innefattade var det ingen som ifrågasatte.. Jag minns hur en tant kom till mig när jag satt inlåst och fick mina dagböcker för att jag gjort en anmälan tillsammans med fosterfamiljens grannar, min fostermammas egen syster, en tjej som bott hos fosterfamiljen tidigare och min fosterbrors moster. Ändå hände ingenting.
Vuxna har lyssnat på mina historier med fascinering, över hur stark jag varit som överlevt allt. men ingen har velat göra något åt det.
Jag minns hur personal på p-12orna missbrukade sin makt mot oss. Hur de kunde använda lite extra våld, vara 4 vuxna män på en spinkig 14åring, slänga in oss i en mörk isoleringscell i 23,55 timmar för att ta ut oss och sen slänga in oss igen så vi fick sitta ytterligare 23.55 timmar eller tills det var personalbyte. Hur manlig personal alltid "råkade" ta på oss när de skulle brotta ner oss och när vi sa ifrån var det bara vi som var problembarn.. Att det var oss det var fel på, att vi inte hade en talan för att vi var problembarn var vad vi fick inpräntat i huvudet.. sen undrar folk varför man tvekar på sig själv, ser sig själv som ett problem istället för en individ med svårigheter..
Jag är emot undanflykter! Jag tänker inte sitta tyst om man ser ett barn fara illa! Tänker du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar