who would catch me if I fell?

Så gjorde jag det igen, var så tacksam över det lilla, lilla.
Levde mig in i en fantasivärld om att få vara lycklig.

O jag förstår verkligen inte varför han vaggar in mig i denna saga, när han likförbannat slänger den hårda, sanna verkligen i ansiktet på mig GÅNG PÅ GÅNG.

Förlåt..
Sånt slitet ord va, helt utan betydelse.
Jag älskar dig..!
Men ändå är jag så lätt bortprioriterad.
Inte ens det enklaste löftet går att hålla.

JAG TRODDE VERKLIGEN JAG SKULLE FÅ ETT LIV NU!
har planerat i flera veckor, jag skulle få vara JAG, men så ska du sabba det genom att sätta ditt jävla ego i centrum och shita fullständigt i oss.

DET ÄR EN KLEN TRÖST!!

Att min son vägrar gå mig till mötes o slänger sig på golvet o ropar efter pappa, när det är jag som står här, i vått o torrt, fast jag inte fått sova, fast jag har panik och känner att min energi snart är slut..

Så jävla lätt den där lilla lilla känslan av lycka försvinner..

Men vem faan bryr sig om jag skulle falla..
Jag lär ju stanna kvar ändå.
Även om jag inte orkar. 
Shitsamma om jag inte ger det jag bör.
utan bara excisterar.
VEM FAAN BRYR SIG?!