Vårkänslor

Jag vill oxå bli sådär fjantigt, överdrivet lyckligt nyförälskad!
Bli generad så fort han ser på mig, tänka på honom hela tiden med ett leende på läpparna och lixom bara vilja vara honom nära! Gå och hålla hand och pussas hela tiden. Skriva fjantiga sms till varann o ja allt det där, känna som när man va riktigt kär på lågstadiet och vilja fråga chans..

Givetvis vill jag ju oxå att det ska va ömsesidigt..
Kan det verkligen bli ömsesidigt? att båda är precis lika kära?
jag har väl antagligen träffat fel killar (I know), för det känns som att jag alltid varit den som älskat liite mer.
Och det gör mig egentligen ingenting, för jag vill slösa kärlek och skrika ut till hela världen att HAN ÄR THE ONE!! Fast, det hade faktiskt varit rätt mysigt tror jag att han skulle vilja det samma...
Alltså där vi båda två vill det. Inte bara han, inte bara jag.
För så brukar det ju med vara, jag vet att det finns killar som skulle höja mig till skyarna, men där saknas den där känslan från min sida..

Jag är fjantigt romantiskt och kär i kärleken.. Jag drömmer om att träffa någon att bli förälskad i, men även när de där 3 månaderna gått, känna precis likadant ändå o även när de 3 månaderna plötsligt blivit 10 år, vill bli gammal med en man vid min sida och sitta där på vår altan 50+ o se på han o känna att det är fortfarande fjärilar i magen.. det är vad jag vill ha!
Inte känna att jag inte duger, inte är tillräcklig..

Aldrig tveka på om hans ord är sanna då faktiskt visar det precis lika mycket..
Aldrig känna att jag faktiskt uppskattar de där små stunderna han faktiskt bara är min, fysiskt iaf..
Aldrig känna att jag är i den positionen att jag faktiskt inte kan kräva att bli älskad lika mycket tillbaks, allt eller inget, för att ändå nöja mig med det lilla jag får.

Aldrig mer!
Jag ska faan bli lycklig nu!