Dessutom avskyr jag att stå utan pengar och veta att det är närmare 48 timmar kvar tills jag kan med gott samvete gå till affären för att handla o se till att allt finns som det ska igen..
Jag ska försöka jobba ikapp skolan samtidigt som jag ska försöka fungera på alla andra sätt, blir ständigt påmind om att jag faktiskt inte har något liv egentligen..
Det är nog den jobbigaste känslan just nu.
Jag tvekar på de fina orden "jag älskar dig", för hur kan han göra det? Jag är långt ifrån den han en gång blev kär, och han har ju inte varit med på min vandring där jag långsamt tynat bort till att bli den jag är idag. En tråkig, sur jävla bitterfitta.. o vem faan kan älska en sån? Jag gillar inte alls den där livlösa som slött stirrar tillbaks på mig i spegeln. Jag orkar aldrig göra något åt det heller då allt annat suger åt min energi och dessutom känns det lönlöst ändå, för vem skulle se att jag gjort mig fin? Det har gått långt när jag inte ens längre orkar göra det för min egen skull..
Jag funderar på att rymma.. klättra över staketet och gömma mig bakom busskuren till bussen kommer, sen bara hoppa på och dra iväg, se hur långt jag kommer. Det har jag ju klarat innan utan en enda spänn eller mobil så det borde ju funka nu med eller? Lifta från Göteborg och upp Stockholm, ragga upp nån snubbe att slagga hos o ja bara leva för dagen lixom.. Undra om någon skulle reagera på att jag var borta o isf hur lång tid det skulle ta..
-Why is it we're so replaceables? Is it because we're so predictables? -
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar