Det är så mycket lättare så

Ber direkt om ursäkt till mina kära läsare, jag vet att ni är less på mitt tjöt om honom.
att jag o ena sidan gråter och älskar han, o andra sidan är arg o hatar honom.

Men ni behöver inte läsa dessa inlägg okej?

Jag skriver detta för att JAG behöver sätta ord på allt, kunna gå tillbaks o påminnas om det som varit shit när jag sitter i min ensamhet o tror att jag saknar honom.

Sen, även om ni inte tror det, så varje gång jag känner denna AVSKY så är det faktiskt ett litet steg ifrån honom. Det påminner mig om allt det där som inte är bra och att det då inte är värt det.
Jag ska bara komma på hur jag ska bibehålla just den känslan när det väl gäller.

Just nu är det så att jag avskyr honom. Han äcklar mig. Men det är inte så konstigt när han ringer och är tvärfluddrad o snyftar att han älskar mig samtidigt som han inte har koll på vilken dag det är eller nånting. Den dagen som var jävligt viktig, då vi skulle agera som två föräldrar. Nu blev det bra iaf, även om han egentligen skulle ha träffat sin son med, så är Aaron glatt ovetandes om att hans farsa valde bort honom.
Samtidigt gör det åt helvetes ont i mig, jag är så jävla pissed och besviken just därför att jag VET att det kommer komma en dag när vår son inte kommer vara ovetandes, utan kommer bli ledsen och besviken.

Ingen ursäkt eller nånting, bara en massa konstiga sms och sen när han är någorlunda klar i huvudet frågar hur det är med oss, för att sen fråga om jag vill köpa stöldgods. Ja men BRA där!!

Hur kan man sitta med sitt barn i famnen och gråta för att man är ledsen över att man missat så mycket, men ändå så lätt välja droger framför sin son?
Innan ni säger något om att det tyvärr är så missbrukare är, kom ihåg att jag själv är nykter missbrukare, det är INGEN giltlig ursäkt!

-Pumsemumsan- Won't Forgive or ever Forget