Dagdrömmer (självplågeri när det är som bäst)

Jag sitter och ser ut på landskapet som glider förbi.
Mitt hjärta går fortfarande i 180 och jag vågar inte möta din blick, rädd för att du ska se hur jag skakar.
Fumlar med allt för att jag inte vet vart jag ska göra av händerna.
Du ser inte min längtan som river i mig. Men du ser att jag funderar på något.
Du frågar vad det är som gör att jag ser så fundersam ut.

Jag kom bara att tänka på ett minne. det är sjukt vad drastiska vändningar livet kan ta.

Du fortsätter se på mig och väntar på att jag ska fortsätta. Jag biter mig i läppen.

För tre år sen hade vi knappast trott att det skulle bli så här, på något sätt.

Du skrattar.

..Minns du sist vi åkte ner?
..Vi skulle gifta oss då. Det är två år sen..
För ett år sen.. skulle vi börja om på nytt..
..Nu ska vi avsluta det lilla vi hade gemensamt..
..Nu är det som att ingenting av det där har hänt. INGET ALLS. Vi sitter här, varken som de tighta vänner vi var, inte heller passionerat förälskade eller ens som ovänner. Vi är INGENTING.
..Eller?

Här tar det stopp. Nu kliver jag av!

Det är lätt att hata när man är på avstånd. Svårt att låta bli att älska när man är nära.

Honkar du mi kamli än?

-Pumsemumsan- Tills mitt hjärta slutar slå..