Jävligt känsligt ämne som kan bli en hetsig diskussion
Det har ju varit Fars dag för ett tag sen och som ni vet så finns inte min sons pappa i våra liv. om man bortser från hur han försöker jävlas 10 mil bort.
Jag har varit så jävla kluven i frågan om honom.
Dels är min starkaste åsikt :
DET ÄR ALDRIG EN FÖRÄLDER SOM HAR RÄTT TILL SITT BARN
UTAN BARNET SOM HAR RÄTT TILL SINA FÖRÄLDRAR. PUNKT.
Sen är det ju som det jag skrev i mitt tidigare inlägg om mina föräldrar. Min mall för att vara en bra mamma är att vara allt mina föräldrar inte var. Det vill säga, jag vill ge min son allt jag inte haft. Där är kruxet och där jag kan vackla och inte riktigt veta vad jag tycker o känner är rätt eller vad jag SKA tycka o känna är rätt.
Åter till farsdag. Jag hade en diskussion med flera av mina närstående om hurvida jag skulle skicka ett farsdagkort till Aarons pappa, från Aaron givetivis. Inte för att han skulle göra det. Inte för att jag tycker att han förtjänar det. Utan för att vara diplomatisk, åtsidosätta mitt hat och vara den bättre av oss. För att jag tror att Aaron hade velat det om han hade kunnat säga det.
Av de sex jag frågade var det EN som tyckte att jag skulle skicka ett kort. Alla andra sa nej. Varför skulle jag? .. Jaa varför skulle jag det? vet faktiskt inte. som sagt han hade ju knappast inte gjort det.
Å andra sidan, hade jag tänkt så hade jag kunnat ge upp o dra och punda o bara vilja ha min son när det är enkelt eller för att använda han som ett vapen i vårt bråk. Om jag ska tänka hur min sons pappa hade gjort dvs.
Men jag står idag ensam med min son, åtsidosätter migsjälv för att han ska ha det bra. Jag är den som tar hand om honom när han är sjuk och försöker fatta rätt beslut för att det ska bli så bra som möjligt för honom. Det är jag som uppfostrar han. Tar alla jävla bråk med honom när han är trotsig, trött, sjuk eller bara sur. Det är jag som inte får sova på nätterna när han inte kan sova. Det är jag som aldrig kan gå ut och ha kul eller bara sova ut en morgon för att ta hand om min son. Och jag gnäller INTE.
Finns ingenstans jag skulle vilja vara utan min son. finns inget jag skulle vilja göra utan honom. överhuvudtaget.
Men dagar som dessa hatar jag dig mer intensivt.
JAG står utan pengar, fryser och lever på havregrynsgröt för att Aaron ska ha det han behöver.
Jag har sovit 4 timmar inatt för att Aaron inte velat sova.
JAG fick kämpa i snöyra igårmorse för att ta han till dagis så jag kan gå till skolan för att få inkomst så vi klarar oss. Jag är den han slår på, skriker på och inte låter mig sova, laga mat eller what so fucking ever när han lägger den sidan till. Det är jag som tröstar honom.
Det är så även mig han kramar om och säger MAMMA till, som han springer fram till när jag ska hämta han på dagis. Det är MIG han vill va hos när han är ledsen och jag får se hur han utvecklas, från hans första tand, till första steg, första ord och hur han utvecklar en personlighet. It's all worth it.
Men så får jag ett brev i min postlåda från tingsrätten. Hans far påstår att jag inte är samarbetsvillig. Trots att jag har försökt sen Hösten 2008 att få honom att vilja vara en far. Att han ska känna sig delaktig, trots att jag tagit in han i mitt hem för att min son ska träffa sin pappa och jag egentligen har varit rädd för hur det ska sluta. Jag har stannat i nästan 2 år i ett destruktivt förhållande för att jag ville att min son skulle ha sin pappa och var så jävla svag till slut att jag tänkte, ja men så länge han inte skadar min son. Egentligen vet jag att han skadar sin son varje gång han skadar mig. Trots det erbjöd jag honom att träffa sin son när våran prins skulle fylla 1 år. tror ni han brydde sig? det kom inte ens ett födelsedagskort.
Jag berättar nästan dagligen för Aaron vem hans far är. Vad hans "normala" intressen är. och visar foton för att Aaron inte ska glömma sin far. Hans pappa hade knappast gjort det om vi hade vänt på skon.
Hans pappa kräver att få träffa sin son NU fastän han inte brytt sig alls nästan i 2 år..
Det som gör mig så ont är att jag vet hur det kommer bli och det är jag som kommer få ta varenda skärva av min sons tårar.
Men absolut hoppas jag, mirakel kan ske. Att min sons far tar sig i kragen och blir den pappa han en gång sa till mig att han vill vara. Och när han kan visa att han är drogfri är han mer än välkommen att träffa sin son.
För min son har rätt till sin far.
All kärlek till er pappor och mammor som finns där för era barn, som sätter era barn främst.
Och var stolta! För era barn är nog de enda som alltid kommer att älska er mer än va ni själva gör. Ni är deras gudar och jag vet att de avgudar er oavsett om ni förtjänar det eller inte. Det är nästintill den enda villkorslösa kärlek ni någonsin kommer få
Vad vore jag utan min sons hjärtslag?
1 kommentar:
Sötste ni, glöm aldrig bort hur underbara ni är!
All vår kärlek till er! W & Bobbo
Skicka en kommentar