Jag behöver seriöst hjälp.. jag vet inte längre vad jag ska göra och försöka med för att det ska bli bra för detta börjar bli outhärdligt!
Min son river vårt hem, vi bråkar och det går inte att försöka göra något kul.
Jag vet att man inte sätter diagnos på så små, och jag vill inte behöva medicinera honom men VAD FAAN SKA JAG TA MIG TILL???
lördag 24 mars 2012
torsdag 8 mars 2012
Kompis det går bra nu
Woooho det är snart vår (ignorerar snön som syns utanför)
Jag är singel, har världens underbaraste lägenhet, det går bättre än förväntat här i Bua och tack vare helt underbara människor har jag snart ett komplett hem så som jag vill ha det!
Dessutom efter att ha varit arbetslös sedan november och varit så trött på att gå hemma så jag nästan klättrat på väggarna har jag nu äntligen fått jobb!! och inte bara ett utan två! heeeeelt underbart!
Det ena är provision och det andra är väl kanske inte välbetalt heller MEN det är jobb jag vet att jag kommer trivas med!
FUCKING LOVELY!
Allsång nu peeeps
"ah-la-lalalalaaa-life is wonderfuull..."
Just ja, har ett litet experiment alá bridget jones goes sex and the city
http://singelmorsan.devote.se
nu jävlar lever vi livet!
puss o kram
Jag är singel, har världens underbaraste lägenhet, det går bättre än förväntat här i Bua och tack vare helt underbara människor har jag snart ett komplett hem så som jag vill ha det!
Dessutom efter att ha varit arbetslös sedan november och varit så trött på att gå hemma så jag nästan klättrat på väggarna har jag nu äntligen fått jobb!! och inte bara ett utan två! heeeeelt underbart!
Det ena är provision och det andra är väl kanske inte välbetalt heller MEN det är jobb jag vet att jag kommer trivas med!
FUCKING LOVELY!
Allsång nu peeeps
"ah-la-lalalalaaa-life is wonderfuull..."
Just ja, har ett litet experiment alá bridget jones goes sex and the city
http://singelmorsan.devote.se
nu jävlar lever vi livet!
puss o kram
söndag 25 december 2011
självrannsakan
detta året har inte BARA varit katastrof måste jag erkänna, har ju lärt mig en hel del om mig själv..
..som att jag inte är så mycket man som jag trodde..
så nu skrotar vi "Kvinnor kan bli inte man"
..som att självinsikt faktiskt inte är något jag har.. ALLS
MEN jag har lärt mig massor om andra och efter 2011's sommar så finns det nu en ny typ av folkgenre:
EN ALEX!En Alex är en sån man träffar efter att man gjort slut. Någon man tror är en potionell rehab-pojkvän. För er som inte vet vad en rehab-pojkvän är, så är det någon som man träffar som ska fylla tomhålet som blir efter exet, som oftast är motsatsen som exet och någon man inte har större känslor för, än att tycka om då...
En Alex dock är ingen bra rehabpojkvän, i början verkar de vara bra för att de är töntiga och snälla. Problemet med dessa pojkar är dock att de verkar ha läst typ Spelet eller nått o verkar tro sig mer än vad som är okej, de tar sig friheter (åt helvetes för snabbt), klänger och redan vid andra dejten tror de att de har sitt på det torra och planerar både barn och giftemål inom snar framtid. Dessa pojkar är även ytterst svåra att få bort. De är som ett kladdigt tuggummi under skorna!
Iaf.. nu sitter jag hos mamma, ensam i ingenstans med mina vilddjur plus deras hundar och inser att jag nog inte alls ska bli barnskötare eftersom två unghundar och en 2åring är mer än vad jag klarar av! haha
Årets bästa hursom är:
Min Fru
Breaking Dawn
Mange Myt
Puss över och ut
-Pumsemumsan-
..som att jag inte är så mycket man som jag trodde..
så nu skrotar vi "Kvinnor kan bli inte man"
..som att självinsikt faktiskt inte är något jag har.. ALLS
MEN jag har lärt mig massor om andra och efter 2011's sommar så finns det nu en ny typ av folkgenre:
EN ALEX!En Alex är en sån man träffar efter att man gjort slut. Någon man tror är en potionell rehab-pojkvän. För er som inte vet vad en rehab-pojkvän är, så är det någon som man träffar som ska fylla tomhålet som blir efter exet, som oftast är motsatsen som exet och någon man inte har större känslor för, än att tycka om då...
En Alex dock är ingen bra rehabpojkvän, i början verkar de vara bra för att de är töntiga och snälla. Problemet med dessa pojkar är dock att de verkar ha läst typ Spelet eller nått o verkar tro sig mer än vad som är okej, de tar sig friheter (åt helvetes för snabbt), klänger och redan vid andra dejten tror de att de har sitt på det torra och planerar både barn och giftemål inom snar framtid. Dessa pojkar är även ytterst svåra att få bort. De är som ett kladdigt tuggummi under skorna!
Iaf.. nu sitter jag hos mamma, ensam i ingenstans med mina vilddjur plus deras hundar och inser att jag nog inte alls ska bli barnskötare eftersom två unghundar och en 2åring är mer än vad jag klarar av! haha
Årets bästa hursom är:
Min Fru
Breaking Dawn
Mange Myt
Puss över och ut
-Pumsemumsan-
Sammanfattning av 2011
året började shiiitbra, mitt liv började rulla på och fick världens bästa start i skaune. sen dum som jag var, lät jag idioten komma tillbaks in i mitt liv, och på loppet av 6 månader raserade han allt jag hade byggt upp.
Precis allting du tar i blir till shit.
Hösten är ju inte mycket att hurra för alls..
Bortsett då från min nya, fina underbara lägenhet då och faktiskt
inget ont som inte för något gott med sig
Har fått igång mitt liv igen, kontakt med nära och kära..
Försöker iaf vara positivt.. klockan är nu 16.54 jag började skriva 16.04.. o har inte kommit längre..
det här är en riktigt tung dag och jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag hatar dig!
Tog världens svåraste beslut idag...
Min älskade lilla Kita är så förstörd efter den helgen mardrömshelgen i oktober att vi inte längre kan ha kvar henne.. Hon är nästan rädd för sin egen skugga, aggressiv och kissar på sig när det kommer män, även om det är killar som hon känner igen och annars älskar, och Aaron har varit nära att råka illa ut... </3 så det är med sorg i hjärtat jag har beslutat för att låta kita somna in..
fuck.. lägger ner detta nu.
Precis allting du tar i blir till shit.
Hösten är ju inte mycket att hurra för alls..
Bortsett då från min nya, fina underbara lägenhet då och faktiskt
inget ont som inte för något gott med sig
Har fått igång mitt liv igen, kontakt med nära och kära..
Försöker iaf vara positivt.. klockan är nu 16.54 jag började skriva 16.04.. o har inte kommit längre..
det här är en riktigt tung dag och jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag hatar dig!
Tog världens svåraste beslut idag...
Min älskade lilla Kita är så förstörd efter den helgen mardrömshelgen i oktober att vi inte längre kan ha kvar henne.. Hon är nästan rädd för sin egen skugga, aggressiv och kissar på sig när det kommer män, även om det är killar som hon känner igen och annars älskar, och Aaron har varit nära att råka illa ut... </3 så det är med sorg i hjärtat jag har beslutat för att låta kita somna in..
fuck.. lägger ner detta nu.
onsdag 21 december 2011
jag trodde jag var originell
men jag är inte ett dugg jävla unik!
why is it we're so replaceables?
is it because we're all so predictables?
why is it we're so replaceables?
is it because we're all so predictables?
onsdag 26 oktober 2011
Höstfavorit
Diggilo diggelej alla tittar på mig när jag kommer i mina coola skoooor
Förutom Aarons onepiece o lite andra kläder o grejer (bilder kommer sen när jag har tid)
så har jag köpt världens coolaste stövlar på skopunkten
 |
| Dagens outfit och klart höstens bästa accessoar! |
Loove them!
Aarons onepiece
 |
| mamma kraam! |
 |
| tlött mami o en glad Aaron |
 |
| nej jag tänker inte posa! |
måndag 24 oktober 2011
FN-dagen och UNICEF's kampanj mot undanflykter
idag är det FN-dagen och UNICEF har startat en kampanj mot undanflykter
Min tanke och känsla var direkt att givetvis visar jag mitt stöd! det är ju inget att tveka på!
MEN tydligen är det inte så självklart som man tror.. tydligen går det så långt att vi faktiskt har över 100.000 barn som ringer till BRIS i ett rop på hjälp.. tydligen är det så stort att man måste göra en kampanj för att se till att folk tar ställning, att man ser till att barnen faktiskt syns!
Jag frågar nu den som vet.. hur känns det att se sig själv i spegeln när man vet om att ett barn far illa och man, som vuxen inte väljer att göra någonting åt det?
Jag har fortfarande i bakhuvudet alla som inte vågade ta ställning mot min egen mamma, mot killen som sexskämtade om min son och som "alla visste är pedofil" där man får höra att han ska ha gett sig på sina brukare som är 12 år sexuellt och ändå, i skrivande stund.. jobbar han kvar hos dem..? varför tar ingen detta på allvar?
Jag får ont i magen när jag läser på UNICEF's kampanj och minns den fysiska och psykiska misshandeln hos min fosterfamilj.. jag tänker på de andra barnen som fick stanna kvar och som inte hade någon annan att ty sig till.. Jag minns hur socialtjänsten trodde på min fosterfamilj när de sa att jag bara var ett problembarn som de satt gränser för.. vad deras "gränser" innefattade var det ingen som ifrågasatte.. Jag minns hur en tant kom till mig när jag satt inlåst och fick mina dagböcker för att jag gjort en anmälan tillsammans med fosterfamiljens grannar, min fostermammas egen syster, en tjej som bott hos fosterfamiljen tidigare och min fosterbrors moster. Ändå hände ingenting.
Vuxna har lyssnat på mina historier med fascinering, över hur stark jag varit som överlevt allt. men ingen har velat göra något åt det.
Jag minns hur personal på p-12orna missbrukade sin makt mot oss. Hur de kunde använda lite extra våld, vara 4 vuxna män på en spinkig 14åring, slänga in oss i en mörk isoleringscell i 23,55 timmar för att ta ut oss och sen slänga in oss igen så vi fick sitta ytterligare 23.55 timmar eller tills det var personalbyte. Hur manlig personal alltid "råkade" ta på oss när de skulle brotta ner oss och när vi sa ifrån var det bara vi som var problembarn.. Att det var oss det var fel på, att vi inte hade en talan för att vi var problembarn var vad vi fick inpräntat i huvudet.. sen undrar folk varför man tvekar på sig själv, ser sig själv som ett problem istället för en individ med svårigheter..
Jag är emot undanflykter! Jag tänker inte sitta tyst om man ser ett barn fara illa! Tänker du?
Min tanke och känsla var direkt att givetvis visar jag mitt stöd! det är ju inget att tveka på!
MEN tydligen är det inte så självklart som man tror.. tydligen går det så långt att vi faktiskt har över 100.000 barn som ringer till BRIS i ett rop på hjälp.. tydligen är det så stort att man måste göra en kampanj för att se till att folk tar ställning, att man ser till att barnen faktiskt syns!
Jag frågar nu den som vet.. hur känns det att se sig själv i spegeln när man vet om att ett barn far illa och man, som vuxen inte väljer att göra någonting åt det?
Jag har fortfarande i bakhuvudet alla som inte vågade ta ställning mot min egen mamma, mot killen som sexskämtade om min son och som "alla visste är pedofil" där man får höra att han ska ha gett sig på sina brukare som är 12 år sexuellt och ändå, i skrivande stund.. jobbar han kvar hos dem..? varför tar ingen detta på allvar?
Jag får ont i magen när jag läser på UNICEF's kampanj och minns den fysiska och psykiska misshandeln hos min fosterfamilj.. jag tänker på de andra barnen som fick stanna kvar och som inte hade någon annan att ty sig till.. Jag minns hur socialtjänsten trodde på min fosterfamilj när de sa att jag bara var ett problembarn som de satt gränser för.. vad deras "gränser" innefattade var det ingen som ifrågasatte.. Jag minns hur en tant kom till mig när jag satt inlåst och fick mina dagböcker för att jag gjort en anmälan tillsammans med fosterfamiljens grannar, min fostermammas egen syster, en tjej som bott hos fosterfamiljen tidigare och min fosterbrors moster. Ändå hände ingenting.
Vuxna har lyssnat på mina historier med fascinering, över hur stark jag varit som överlevt allt. men ingen har velat göra något åt det.
Jag minns hur personal på p-12orna missbrukade sin makt mot oss. Hur de kunde använda lite extra våld, vara 4 vuxna män på en spinkig 14åring, slänga in oss i en mörk isoleringscell i 23,55 timmar för att ta ut oss och sen slänga in oss igen så vi fick sitta ytterligare 23.55 timmar eller tills det var personalbyte. Hur manlig personal alltid "råkade" ta på oss när de skulle brotta ner oss och när vi sa ifrån var det bara vi som var problembarn.. Att det var oss det var fel på, att vi inte hade en talan för att vi var problembarn var vad vi fick inpräntat i huvudet.. sen undrar folk varför man tvekar på sig själv, ser sig själv som ett problem istället för en individ med svårigheter..
Jag är emot undanflykter! Jag tänker inte sitta tyst om man ser ett barn fara illa! Tänker du?
onsdag 19 oktober 2011
Twiday!
Åååh va jag är lycklig nuu! har precis bokat två biljetter för mig o tette till Twiday! <3 så den 15 november e jag nog inte särskilt anträffbar UNDERBART!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)