Dag 01 - Presentation

Who the fuck am I?

Mitt namn är Anna Charlotte Maria Ögren.

Fast mitt namn är ganska ointressant fucktiskt.. Mina smeknamn är pumsemumsan och psycho.

Eller ja sen finns d dom som kallar mig en massa annat o d får la dom göra om dom vill. jag e säkert allt d dom kallar mig oxå, ibland. mot dom.

Pumsemumsan har jag haft som smeknamn i hundra år känns d som haha men sen jag va vääldigt liiten.

Det va mina vänner i Götlaborg som kallade mig det för att jag jämt ville ta det lugnt och chilla eller helst sova. På den tiden kunde jag gå i pyjamasbyxor ute på stan om d så skulle vara. Nu kan jag inte det längre för det passar sig inte! hahaha

Psycho är det nog inte någon som kallar mig längre faktiskt.. inte så många iaf. Eftersom jag har lugnat ner mig MYCKET sen jag fick barn. Men Psycho var det mitt ex Stefan som börja kalla mig eftersom han träffa mig när jag va på rymmen från ett behandlingshem och va mitt uppe i mitt missbruk o galenskaper.

Jag är ensamstående mamma till världens underbaraste lille tjavo som heter Aaron och är snart 18 månader. Vi bor i en liten tvåa i ett litet samhälle utanför Borås och han är min mening med livet!

Vad skulle jag göra utan min sons hjärtslag? Han är den som får mig att vilja bli en bättre människa och kämpa för Omnia Vincit amor (kärleken övervinner allt)

Jag vill ge min son allt! som jag aldrig hade. Min familj är FUCKED UP. Är uppväxt med missbruk, misshandel och svek. Den enda jag verkligen ser som min familjemedlem från min biologiska är min storasyster som finns där och vi stöttar varann. Har även en lillebror. Men vi har inte nån speciell kontakt längre. och jag skulle inte längre på samma sätt ställa upp för honom som jag gjort innan eftersom det ändå är otacksamhet man får tillbaks.

Meen min son är inte utan familj för det. Jag ser inte den biologiska kärnfamiljen som den ultimata. Tvärtom. En dysfunktionell familj saknar kriterierna för att få finnas i min sons liv. Så därför samlar jag på mig underbara människor som finns där istället!

Jag har min älskade skånska mami och hennes barn som jag ser som mina syskon. Jag har vänner som står mig bra mycket närmre än nån biologisk familjemedlem och det räcker för mig. Likaså är det för Fadersgestalten. Min son har sin pappa vid liv. Men också bra mycket bättre MÄN som finns där för honom och som är bra förebilder.

Trots att det kan verka som att jag har mycket agg mot de som egentligen SKA finnas där för mig har jag sjukt nog mycket förståelse, och tar på mig deras skuld och dåliga samvete. Jag är fruktansvärt MEDBEROENDE. Och försöker jobba bort det för jag vill inte lära min son att han ska ha dåligt samvete och skuld för att hans far är ett rikspucko. Det räcker med att jag känner att jag inte räcker till och failar i att få han att finnas där för sitt barn. Hur mycket jag försöker blir det alltid fel.

Sist men inte minst vill jag berätta att jag är KÄR!! Jag trodde inte jag skulle kunna få så starka känslor efter ett låångt fucked up förhållande meen så trillade jag dit igen och det känns fruktansvärt bra!

antagligen lär ni få läsa mer om det senare haha

Nu ska jag på möte så måste avsluta.. Känner ni att jag missat något så e d bara att fråga på. MEN fråga inget ni inte vill ha svar på cuz I'm too fucking honest

Kärlek o respekt / Mamman som inte är som alla andra

Den enda bilden på mig som hade här i skolan meen den e från i somras sås :)